Caa

Jag fick veta på nyårsafton att det var tokviktigt att sätta upp mål inför det nya året, men även att fundera över vad som var bäst och sämst med det 2009. Då tyckte jag att det var otroligt överdrivet och sprang min väg för att på fyllan slippa formulera mål i några hackande meningar, men nu har jag faktiskt funderat och insett att det kanske är en rätt intressant sak ändå.

På sämstlistan finns en självklar förstaplats: En otroligt tråkig brytning med en god vän. Jag har nog inte förrän nu insett hur stor tankeverksamhet som egentligen har snurrat kring detta. Det är riktigt tråkigt, ledsamt och rent sagt för jäkligt att detta var tvunget att ske, men jag inser kanske på något plan att det var ett måste.

Målen inför 2010 är tvärtemot rätt luddiga. Sånt som att plugga mer och sudda ut kurser från att-göra-listan är självklar, och att jag måste göra detta är ett faktum (allt är dock relativt). Men jag tror framför allt att 2010 kommer att handla om fokus på det positiva. Eller rättare sagt, jag Vet att 2012 kommer att fokusera på positivitet. Bladet är vänt och bristningarna bleknar sakta men säkert bort, Thank god!

En sak jag har lovat mig själv är att umgås mer med nära och kära. Nu är det tamefasen dax att prioritera bort jobbiga saker och ta hand om de nära. En dag kanske de inte finns kvar.

På bästlistan finns ingen självklar förstaplats än. 2009 har varit ett, ur  genomsnittligt perspektiv, bra år (det har alla år utom mörkret mellan 00 och 01 varit). Men det kanske finns något som är lite utmärkande. Fast Den håller jag på ett tag till.

Hade för mycket kryddpeppar i mina köttbullar. En stor besvikelse.

Jag blir arg. Arg Arg Arg. Varför i hela fridens namn låter ni inte, era dumma jävlar, Gävles Ståtliga Halmkille stå?

Visst, det har blivit en grej, Gävlebocken "ska" brinna. Men frågan är egentligen varför. Vi har fått uppmärksamheten i alla år - Vi har den redan! Att lyckas behålla herr Gävlebock i otänt Bock-skick femton gånger sedan nittonhundrasextiosex är bara sorgligt. FEMTON GÅNGER. Snälla, lägg ner skiten eller låt den vara. Jag vill se Gävlebocken, jag vill veta att han står där och spänner sig inför ankommande Gävlebesökare. han är ju ändå så Gävle.

Men, i vilket fall som helst så brinner det. Burn baby burn (disco inferno). Min gissning är att Gävle kommun inte har råd att betala kostnaden för nermontering (så dom hellre betalar brandbilsutryckning, illaluktande torg och publicitet?) Nja. Jag skulle då inte hantera bocken så om jag var kommunkvinna. Han skulle få den omvårdnad och den kärlek han behöver. Och, han skulle absolut få en dusch av det där oljiga flamskyddsmedlet, trots att detta skulle förminska han utsrålning minimalt.

Tack och lov är jag inte det. För då kära Gävlebor, då skulle ni gå miste om den där otroligt vackra rosamålade bilen i Gustavsbrorondellen (?) på väg ut mot valbo också.

Kolla här hur bra Herrn har klarat sig i alla år.

HEj!

...är precis vad det där var.

Nu är jag övertrött. Lite småtjurig, allmänt fundersam över allt och tokslut i kropp och hjärna. Har dragit på mig både musarm, tennisarmbåge och triggerfinger efter den här hemtentan i ergonomi, och jag är övertygad om att det nog börjar utvecklas någon sorts bommullshjärna likaså. Huvudvärken är huge (som i engelska ordet och inte laget) och trots mina många försök att dricka mer vatten så smakar det fortfarande samma sak. Vattnet alltså.

Så känns det här borta. Det är mörkt, det är nästintill julmusik och det är en galen katt som stirrar på mig.

Men vet ni vad gott folk, snart ska jag och mamma äta korv och pomfrittisar och då FÅR man inte vara tjurskalle!

Och, sen blir det hockey?

I helgen har jag lärt mig att:

guitarhero verkligen är en sport (man kan samla poäng på mer än ett sätt), Jag trivs otroligt bra i lugnets tecken (jag har blivit tant), det nog någonstans inne i mig finns ett bowlingproffs (måste bara locka fram henne), man inte ska ropa hej innan man kommit över ån (man kan få en fluga i munnen), två definitvt är bättre än en (man blir inte lika full på en vinare då) och att man verkligen ska ta vara på de man har runt omkring (det vänder otroligt fort).

Jag har också lärt mig att Jag nästan är helt ense med mig själv nu. Det är ingen brand på mitt tak och inte brinner det någon annan stans i närheten heller (hoppas jag). I vilket fall som helst så tror jag att jag har lärt mig att släcka bränderna till det yttersta, det är jag och Kim och Fredrik och allt vad alla brandmän heter. Jag har också insett lite sådär halvt att min andra halva är en pyroman och det är därför vi haft så svårt att samarbeta. Det bara kliade i fingrarna när jag såg alla brinnande löv. Men inte då. Jag kollade bort och brandmannen i mig var tillbaka.

Det är intressant det här med hur man lärt känna sig själv. Hur man vet att en förändring kommer att ske just i detta ögonblick. Att det just i denna sekund kommer bli så kallt att magsaften fryser till is men ändå så varmt att hjärnfrekvensen skriker error med maxad amplitud. Det är då man ska tillkalla den där pyromanen i sig själv. Se till att hon tänder upp en eld så hela skogen brinner. Det är då man ska tillkalla den där brandmannen, se till att hon dämpar den oändliga värmeutvecklingen i hjärnsubstansen. Utan att bränna sig.
Men det är ju det allt handlar om, det är ju faktiskt där problemet ligger.  Om det bara skulle fungera på kommando så skulle det vara så lätt.
plus och minus ja och nej hit och dit och fram och tillbaka.

Det finns en motpol för allt. Finns det även en för alla?


   

    


Tankarna går till Charlotte med Familj.

Hemma och otroligt nöjd efter en trevlig resa med trevliga människor. Finlandsbåten känns nu helt plötsligt långt borta och verkligheten är tillbaka. Snart iallafall. För ännu har jag inte riktigt kunnat smälta gårdagens sjögång, mina ben värker och min mage ger mig en konstig känsla i hela kroppen som bara kan betyda en sak: Jag är ingen pirat, jag är en landkrabba och kommer så alltid vara. Jag kan inte låtsas mer, bevisen haglade in under natten.

Den årliga mässan på Silja Serenade (Symphony?) har dock varit otroligt trevlig. Redan inne i hamnen pyrde mässhallen av massor med gratis ätbart, drickbart och trevliga människor, och turen var då med oss i år igen. Måndagen slutade aldrig att överraska och jag kan lugnt säga att det var en av de trevligaste kvällarna på mycket länge. Härligt.
För att sammanfatta dag nr 1: Kontrollskrivning, Grasshopper, zebravin, Pizza-koner (NYHET), hemliga öl-gömmor, Mammatime och Monster.

Tisdagen var segstartad (vilket inte var alltför konstigt på grund av den tidiga starten) och de första timmarna spenderades, efter att ha missat frukosten och fått varit med om en evakueringsträning, i Helsinki in all its Glory. Inte mycket verkstad, men massor med människor, intressanta konversationer och en öl. En öl som var otroligt svår att få ner. Men vi vann. Mässa åter igen väl tillbaka på båten, och ytterligare någon pizza-kon och diverse chokladkreationer slank ner. Vad sägs om snap-crackle-o-pop-choklad? (inge vidare)

Kvällen började bra med vacker utstyrsel och partyfeeling på hög nivå, men vägen till sängdax visade sig bli en fullständig kamp för överlevnad. Varningar från högtalarna, femmetersvågor (tänk er då dalarna) och sjutton sekundmeter vind. Och pang så var hela båten däckad (i vårt sällskap klarade sig förtioplus dock). Trodde inte att jag var känslig för sjögång men jag kan nu meddela att så är fallet. Jag är. Jag var. Jag led.
Men det roliga är att jag iallfall försökte, jag ville inte ge upp så jag försökte, jag försökte så mycket att kvällen avslutades uppe på däck 12 i kylan halvsovandes/diskuterandes om allt och ingenting. Det hoppas jag att jag får tid att tacka för ännu en gång.
För att sammanfatta dag nr 2: Kristallipulla, pulvermos, gin&tonic, illamående och.

Så vad gör man nu? Jo, hemkommen är jag. Bortkommen likaså på grund av mina spaghettiben. Frukosten imorse var inte mycket att hänga i julgranen (med andra ord apäcklig) men jag har ännu en gång blivit övertygad om att jag hör hemma i huvudstaden. Båt lägger till, gänget tar sig av, Caroline börjar promenixen hem, och helt plötsligt är hon hemma. Och hytt till lägenhet på bara tjugo minuter (stackars stackars tanterna, och Carro, som var tvungen och genomlida bussresan till Gävlestad.. den hade jag aldrig klarat av idag).

                                       

Jag har iallafall hunnit sova några timmar, vilket gjorde susen. Det är inte konstigt att kroppen fungerar lite halvkasst idag, mycket på grund av vätskebristen och den enorma ansträngningen stackarn har fått stå ut med inatt. Jag är dock hundramiljarders av någonting tacksam att jag fick följa med och jag är lika tacksam över att jag 'bara' har spaghettiben och mår illa på grund av sjösjuka. Bakis hade faktiskt varit värre.
Sammanfattning av dag nr 3: Äcklig äggröra, spaghettiben, snyggfaktor och många hejdå.


Tack Anette Modern och Carro för en trevlig tripp ut på havet där tiden står till, och tack alla andra själar som var lika dåliga på att klara av sjögången som jag. Och såklart, tack till min vakt igårkväll. Det  hade varit ännu värre att kräkas ensam :P